Del 1 - Operationsdagen

Kvällen innan operationen så kändes allt bra. Vi lagade mat på Ronald mcdonald, vi kollade på tv, vi badade vår lillplutt med destillerade svampar och han var precis som vanligt. Vår glada pojke. Vi somnade gott. Sista målet intogs kl. 06.30 för att sedan fasta inför narkos.

Vi trodde att fastandet skulle bli outhärdligt med tanke på att han i vanliga fall åt varannan timme och nu skulle han inte få äta på 5 (!) timmar. Men det gick över förväntan. Det var precis som att han visste. 

Vi badade honom med destillerade svampar på morgonen också. Fortfarande kändes allt lugnt. Kl. 10.00 skulle vi vara på sjukhuset för provtagning och han skulle in till operation vid 12.00. 

Vi åt frukost som vanligt, gjorde oss iordning och traskade upp till sjukhuset och avd. 67 vid 09.40. Fortfarande kändes allt väldigt lugnt. 

Det var först när vi gick in genom dörrarna på avd. 67 som nervositeten strömmade över mig. Nu som först började allt bli verklig. På riktigt på något vis. 

Vidar var lugn och kontrollerna gick bra. 
Vi var ju så rädda att han skulle dragit på sig en förkylning under helgen som skulle ställa in operationen, men han var frisk som en nötkärna. 

I väntan på att få träffa kirurgen sattes infarter (nålar på Vidar) där de kunde ge mediciner etc. Stackars älskade Vidar. Det var inte roligt. Inte alls. 
Vi gosade med en bebis som vi visste vi snart skulle lämna bort. En bebis som skulle blotta sin lilla, lilla kropp för människor vi inte kände. 

Allt blev mer och mer verkligt ju mer tiden gick. 

Vid 11.30 började Vidar bli otålig... Hungrig, trött och kanske orolig? Vi kände ju oss oroliga! 
Vi vankade av och an i köket på avdelningen med en orolig bebis under ena armen och kaffekoppen under andra. 
Kl.  Slog 12.00 och sköterskorna kom in och sa att nu var det dags. 

Paniken tog tag i mig och Vidar började skrika mer intensivt. Vi tog hissen upp till. "Slussen". 
Vidar gallskrek, mitt hjärta rusade och Björn såg sådär lugn ut som han alltid gör. Men innanför så skakade han säkert minst lika mycket som jag gjorde på utsidan...

Fortsättning följer. 

Take care!





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0